Jag hade flaggat för en tur med skidåkning 1a maj, som lägligt nog låg på en fredag. Långhelg ! 

Det blev en tur med lika många vädertyper som man har på ett år, fast på 3 dygn...

Endast 1 ytterligare person hade anmält intresse, men var tvungen att boka av av hälsoskäl. Så jag fick åka på egen hand. Jag åkte från Oslo vid 14:30-tiden. Var på plats ca 18:30 efter matpaus mm på väg upp.
Inte en vindpust när jag kom till lägerplatsen i Leirungsdalen. Det var ett ganska stort område som var snöfritt och där det fanns en möjlighet att korsa ån över till norra sidan. Så jag slog läger där. Efter ett par timmar började det blåsa, och det anlände mer folk. Senare på natten blev det rejält med vind, dock aldrig kallt. 

Dagen efter började med sol och kanske 5-8m/s just vid lägret. En mil västerut var det specialväder med molnbas i marknivå och väldigt mycket vind på topparna. En tysk som talade norska dök upp. Jodå, han skulle upp med barnen på Tjönnholstinden.
Så jag beslöt mig för att göra ett försök,trotts den uppenbart hårda vinden. Jag gick i deras spår tills jag kom i kapp och förbi uppe på platån. Uppe vid toppen möter jag ytterligare en karl med hund(!). Han berättar att kammen är möjlig att gå, men att traversera över till västtoppen är helt uteslutet i vinden (kanske 20-25m/s). Sikten kom och gick. Ibland såg man flera mil. 10 sekunder senare 5-10 meter...
Jag nådde toppen i alla fall. Bitvis bökigt i mixad terräng och med randonee-stövler. Nedvägen var inga konstigheter, några få partier där man var tvungen att ta av skidorna p.g.a snöbrist. Snön var väldigt lös och med någon rutten fläck här och var, så skidåkningen var inte något speciellt. Sista hanget in mot lägret var bra dock.

Lördag: Hård vind, kraftigt regn på morgonen. Mycket mer vind på topparna, jag skulle gissa på 40m/s, kanske mer. Genom luckor i det understa molntäcket ser jag cirrusmoln med uppåtböjda krokar i framkant: Varmfront på gång. Inte bra. Så jag och dom flesta andra går ut ur dalen. Jag funderade på hur jag skulle göra, vädret var väldigt instablit, länga turer helt utslutet. Åka hem direkt? Tog en voffla och kaffe på valdresflya-caféet. Bestämde mig där för att gå upp på toppen 1854 och köra ner mellan den och den något lägre förtoppen. Uppe på toppen kom och gick sikten. Snökorn började fara i luften. Backen ned visade sig vara väldigt brant. Lite för brant för att kännas bekväm, faktiskt. Slush som underlag gjorde att det bromsade bra och var ganska lättkontrollerat.

 Sedan var det bara glida med vinden i ryggen hela vägen tillbaka. Precis när jag kom fram till bilen började det snöa på allvar. Termometern visade +3 grader. Hård vind, sludd. Och mitt där ute i ingenstans dyker det upp en på cykel! Iförd långa cykelbyxor och cykeltröja. Han måste ha frusit in på benkontorna. Jag styrde hemåt men behövede inte komma långt förrän vädret blev bättre. Vid fagernes mår jag hemskt dåligt och inser jag att jag inte alls vill åka hem. Det känns fruktansvärt fel. Vädret där är mycket bättre. Inga spår av någon varmfront alls. Kan cirrusmolnen på morgonen varit en förvaring om snöfallet som kom bara 6 timmar senare? Jag vände. Tog in på hotell i Beitostölen. Tog en halvtimmes het dusch och låg åt nötter och torkad frukt och såg på snooker på TV. Niel Robbertsson mot Shaun Murphy. WM-semifinal. Väldigt bra fram till pausen, då Murphy kom in som en helt ny man och snabbt rensade av 3 raka frames. Så var matchen slut.

Söndag: Knallväder. Åker upp till Valdresflya så tidigt jag orkar efter att ha ätit en rejäl hotellfrukost. När jag hoppar ur bilen snackar jag lite med en norsk som kan området bra. Jag frågar om bästa vägen upp på rassletind. Han rekomenderar det som jag kallar "bestemorruta" eller "danskeruta". Det är en längre väg, men inte så brant. Jag fick dessutom fina rekognoseringsbilder på nordostkammen på munken. Väl uppe så rullar det liksom på fram till toppen. Där får jag också tips om en annan, bättre, väg ned än den jag tänkt. Jag stannade nog drygt en timme på toppen. 

Fullt med folk, varmt om man satt vindskyddad. Kanske bara 1m/s men den vind som fanns kylde.
Jag åkte ned standardvägen som jag trodde var för brant. Men folk sa att "där åker dom ju ned på långrennski". Det finns det säkert dom som gör. Folk är inte kloka. Det var brant, riktigt brant. Jag fortsätter mot toppen 1854, som jag var på dagen innan.Jag bedömmer att jag är för trött och att snön inte är perfekt, så jag tar en annan väg ned än den jag tog dagen innan. Fin åkning ned i något slags skare/slush.Välnere upptäcker jag att jag kört med bindningarna öppna i bak, utan fångstrem... Men jag har tydligen bra teknik då, för jag märkte dock inget i åkningen. Mycket tryck på hälen, luta och ...schwäng! Hoppas jag inte glömmer detta igen bara... 
För 11 månader sedan passerade jag valdresflya och såg folk komma inglidande från berget i solskenet. Jag insåg då direkt att jag måste lära mig åka långrennski och köpa randonee-utstyr. Och det gjorde jag. Så i söndags var jag en av dom som kom inglidande. Trött, men mycket nöjd med att ha fullföljt en tur jag tänkt på i nästan ett år firar jag med kaffe och voffla på cafét innen jag vänder hemåt. 

Mer bilder finns på http://gallery.toaster-cod.com